Repetition är en ond moder

Jag vill hävda att Repetition inte helt skött uppforstan av sitt barn. Jag tror att Repetition kallade sitt barn för elaka smeknamn och fimpade på dess arm. För som alla vet faller äpplen inte långt från trädet och således föds ont ur ont. Hur kunde annars detta barn bli som det blev.

Jag pratar såklart om Kunskap, detta monster.

I dalen umgicks vi dagarna i ända med en vacker stekel. Den var stor och stark och oräkneliga i antal. Törstiga samlades de i massor vid handfaten där man skötte sin morgontoalett och det var ett rent nöje att se dom sväva om och kring varandra, flitiga, inte länge på samma ställe. (Kanske entomologer redan vet vart åt det barkar.)



Vi pratade i vår okunskap om hur få farliga djur det fanns i Fjärilsdalen och hur härligt det var. Vi jämförde med Sverige där man ständigt besväras av jobbiga djur, fästingar, myggor, knott och orm. I dalen verkade alla vara vackra och snälla.


Jag minns hur jag en dag på morgonen fick ett infall och blev rädd för en framfusig individ av detta släkte, och kanske någonstans i reptilhjärnan började någon slags varningsklocka ringa. Påminde inte denna varelse om något som ska fruktas. Var det inte något med dess sätt att röra sig, flyga på. Jag slog bort tanken.

Det visar sig vara en nära släkting till bålgetningen, en Thirsty Hornet som den heter på engelska. Törstig är den tydligen, på blod. Känd för sitt smärtsamma sting och rovgiriga tendenser. Jag kommer aldrig kunna åka till dalen med samma frid i sinnet. Tack vare Kunskapen, ett kräk utan like.


Men ska understrykas, något rätt har Moder Repetition ändå gjort. Utan Kunskapen skulle inte forskare nyligen kommit fram till att just denna insekt till skillnad från ALLA ANDRA DJUR kan producera elektricitet av solenergi. Ur den röda och gula huden utvinner djuret alltså el, som ingen ännu vet vad den använder den till. Getingen kanske samlar elekticiteten på hög för att sälja i kristider, vad vet jag. Det enda jag vet är att DET skulle vi vetat när vi var där i dalen. Vi som ständigt letade ström till min stackars dator.

Manga

Den här ser ut som någonslags mangafigur med en excentrisk hatt.

Spottstrit?

En del insekter har så himla märkliga utskott av olika slag. Märkliga, men ändå oerhört välanpassade till något särskilt syfte. Till exempel den här varelsen, som genom generationers och åter generationers selektion utvecklats till att lägga näsan i blöt.

Jag är osäker, men det kan möjligen vara en strit, och vi fann den i färd med att göra vad den gör bäst, nämligen att snoka omkring i vårt rum! Så innan vi visste ordet av hade alla våra innersta hemligheter spridits ut på nätet, ja alltså spindelnätet som striten fastnade i, på väg ut ur rummet.

Hemresa

Igår reste vi hem från Turkiet. Det var en sorglig stund för alla inblandade, snytbaggen tog det hårdast. Vi lovade att komma och hälsa på igen och att dessutom fortsätta publicera teckningar en tid till. Eftersom vår flit och kreativitet överskred vår internettillgång i Fjärilsdalen postar vi lite insekter framöver också.

Böna och be

Insektssex behöver inte bara vara oanständigt liggande på allmän plats, det kan också vara rent morbidt! Så i fallet med bönsyrsan, där hanen för att kunna para sig, finner sig tvingad att försöka smyga sig på den mer storvuxna honan och överrumpla henne bakifrån. Detta för att hinna befrukta henne innan hon börjar äta upp honom levande! Hon börjar med huvudet och betar sedan av resten av hanens kropp, bit för bit, medan denna fortsätter att pumpa in sädesvätska i henne.

Jag har alltid trott att bönsyrsans namn har att göra med bönväxter, att den förslagsvis gillar att piffa upp kannibaldieten med en somrig, marinerad kidneybönsallad. Men tydligen så har det mer religiösa förtecken, bön som i att be. Detta har jag förstått av att insekten på turkiska heter nåt i stil med "Profeten". Även på latin hittar man artnamnet Mantis religiosa.

Om någon vet vad bönsyrsan, med sin förtjusning i kannibalsex, har med religion att göra får den gärna berätta, för man undrar ju verkligen.

Porr

Mitt på ljusan dag!
På allmän plats!
Helt ogenerade, dessa flugor tu!
Pippandes!


Vi är medvetna om att detta inlägg på grund av dess erotiska inslag kanske kommer skrämma bort barnfamiljer och fundamentalistiskt kristna besökare från vår blogg, men å andra sidan kommer vår sida upp varje gång någon söker på "porr" på google, så vinsterna är kanske större än förlusterna trots allt.

Podaliriusfjäril

Den här söta var väldigt stor och fin. För att återkomma till en kommentar på vårt inlägg om björnspinnaren så är fjärilsstyret i Kelebekler vadisi inte helt homogent. Denna gräddgula Podalirius fascinerade oss mycket de första dagarna, tills vi inte hade kraft att springa efter den längre då den var så pass allmän. Men Kaplan-fjärilen verkar vara den som sitter på högsätet.

Vid Vattenfallet

Tigerfjärilen gömmer sig kring de fuktiga platåerna uppe i vattenfallet, längst in i dalen. Dit är det en ”Death Dangerous!” och slipprig klättring uppför bergväggen. Riskfaktorn kunde förvisso varit större, men man har den där känslan av att om något går snett så går det ganska-ordentligt-jävla-as-snett! Har man väl kommit upp blir man dock rikligen belönad. 




Det är en oerhört härlig känsla när man ”råkar” skrämma upp ett hundratal stora fjärilar som svärmar omkring en i en prasslande kaskad av rött, vitt och svart. Man njuter av att känna sig som i en saga, för i sagor består alltid rekvisitan till stor del av fjärilar som fladdrar kring huvudpersonen. Sen ska man klättra tillbaks igen och man tittar ner och undrar vad ända in i helvete man tänkte med när man begav sig ända upp hit.

Gräshoppa 2.0

Idag har jag sett den största insekten i mitt liv. Den var 35 cm (läs 15).
Den var stor.
Den var jävligt stor.

Jag satt i godan ro på halmtoaletten när jag ser ett par fantastiskt långa antenner sticka ut bakom takåsen. Jag tänker:
"Åh! En sån där festlig insekt med antenner sju gånger dess kropp."
Det visade sig att antennerna var hyggligt proportionerliga till detta monstrum.
Vi har en insektsbok med oss, "Insekter i Europa" av Michael Chinery. Tyvärr befinner vi oss i den asiatiska delen av Turkiet och insekterna verkar respektera denna gränsdragning. Hittills har bara en av alla insekter vi hittat funnits med i boken. Vi vet därför inte vad denna bjässe heter, var den lever eller om det bara var en människa i gräshoppekostym.

Euplagia quadripunctaria

Tigerfjäril är ett bra namn på denna fjäril, och det är just vad den heter på turkiska, Kaplan Kelebegi. Om den har ett svenskt namn vet jag inte, men den är i alla fall en slags björnspinnare, vilket inte känns som ett lika klockrent namn. Möjligen skulle man kunna få någon av de svarta fläckarna på bakvingen till en björnsiluett om man ätit en konstig svamp och kisar väldigt mycket.

Hursomhelst så är det denna insekt som givit Fjärilsdalen sitt namn, då den uppträder här i fantasiska mängder på sommaren.

Gräshoppa

Alltså egyptiska gräshoppor har jag inte jättemycket till övers för. Vi träffade denna egyptiska på väg hem från ett vattenfall.

Inte nog med hennes obehagligt randiga ögon, hon hade också mage att bajsa i Arons hatt. Förvisso hade vi frihetsberövat henne en kort stund, men jag tycker ändå inte att det berättigar sådant beteende. Man bajsar inte i andras hattar, det gör man bara inte.

Oljud

Det finns en anledning till att Fjärilsdalen inte heter Fågeldalen.

Här finns nämligen inte en enda fågel!

Eller jo, det finns en. En vit, dunig tonårsanka som vankar runt bland borden och tigger gurkbitar av folk. Men i övrigt är det faktiskt fullkomligt tomt på vilda fåglar, vilket känns mycket märkligt i.o.m. att det skulle finnas gott om mat för en insektsätare. Fast kanske är det just där damasken klämmer. Från soluppgång till solnedgång fylls dalen av det rytmiska skränandet från cikadahanar som försöker locka honor till sin trädstam. Och när väl mörkret kommer tar gräshopporna över med sin skönstämmiga nattmusik. Detta insektsmonopol av ljudutrymmet gör att fåglarna inte får en syl i vädret och reproduktionen går åt helvete i.o.m. att de inte kan hitta varandra. Oljud dödar, tänk på det hardcore-kids.

la cucaracha

Det har varit väldigt tomt på insekter när vi gått runt på stan. Vart håller alla hus?
Sen insåg vi att det var i hotellrummet de hängde.

Jag undrar vad det är för speciellt med kackerlackor egentligen. Jag anser mig ändå ganska luttrad i insektsväg, men kackerlackor kan ändå få en att äcklas lite. Efter att vi sett bjässen kila in och gömma sig i sprickan i väggen låg jag och fantiserade om att man skulle vakna av att något krälade över ansiktet för att lägga ägg i mungipan.

Kackerlackor finns ju faktiskt också i Sverige, men det är vanligare att man stöter på dem i varmare länder. Här i Turkiet finns de lite varstans, trots att man gör sitt bästa för att göda dem med gift. Men så är ju kackerlackan en riktig överlevare som sett många djurarters uppgång och fall. Ja, inte ens dinosaurierna, med Tyrannosaurus Rex i spetsen, lyckades utrota dem!

Enligt hörsägnen skall kackerlackshonan bära befruktade ägg inne i sin kropp och om hon krossas, av tex en sandal, så är det startsignalen för att äggen skall kläckas och tusentals små nymfer skall myllra ut över världen. Dvs, om man försöker mörda en kackerlacka blir det bara etter värre!

Trots allt avsky mot dem så är många kackerlackor när allt kommer omkring bara försynta gatsopare som i skydd av mörkret springer omkring och letar gammal frukt, gärna bananer, eller annat skräp. Men det är ju MITT skräp!!!

Välkomstkommitén

När vi mellanlandade i Istanbul hälsade en fjäril oss välkommna. Den var för snabb för att artbestämmas.
I övrigt har insekterna i stort lyst med sin frånvaro. Istället har vi försökt hantera den 40-gradiga värmen, som faktiskt går över förväntan.

Imorgon åker vi till fjärilsdalen.
Där ska vi överleva utan air condition.
Det går säkert bra.

En märklig art

Homo sapiens. Det enda däggdjuret i Norden som inte kommer vara representerat i Nationalnyckeln, det sätter jag min lever på.
Vad beror detta på?

Åter till utomjordingar, bara för att jag älskar dom i det att man kan tillskriva dom vilka egenskaper som helst.

Året är vad ska vi säga, 2703, och ruinerna efter en kollapsad civilisation återfinns av utomjordingar. Dessa utomjordingar är av nyfiket och forskningslystet slag, med enorma resurser som de gärna slösar på att få klarhet i samhällen runt om i universum.

År 2720 har utomjordingarna lyckats tyda en bok om däggdjur i Norden, en ovärderligt fynd för att förstå livet på jorden innan, ja, vad ska vi dra till med, säg klimatkatastrofen.

Och trots att det faktiskt verkar som att det är skrivet av människor, så finns de inte med. Dessa utomjordingar hade vid denna tidpunkt en klar demografisk bild av hur och var människor levde och kunde därigenom utesluta att det berodde på att människor inte lyckats tämja det vilda klimat som härskade i Norden. Hur skulle utomjordingarna resonera, varför fanns inte människorna med?


Skulle de komma med hypoteser om hur vår timida och blygsamma läggning var en del av vårt fall?
Att vi, då vi inte ens hade mage att sätta vår egen art på pränt till eftervärlden, också därigenom saknade kraft och jävlar anamma för de prövningar vår art skulle utsättas för.
Skulle utomjordingarna skriva långa essäer och romaner i frågan, skulle människans håglöshet vara förstasidestoff i deras vetenskapliga tidskrifter?(Troligtvis inte eftersom detta är en väldigt långt dragen hypotes, det är jag medveten om.)

Men egentligen är det ju tvärtom. I vårt pompösa leverne råder en bild av människan som en människa, och inte ett djur. Människa och  djur säger man. Men det är ju som att säga "Vill du ha leverpastej och pålägg på mackan?" eller "Imorgon blir det regn och nederbörd."

Nej, det som kommer bli vårt fall är inte vår blygsamhet.
Det är vår tro att vi inte är en del av naturen och att vi inte behöver den. Vi tar avstånd från naturen, rena och ledsna stänger vi in oss i våra upprättstående stenkistor*. Vår uppblåsthet som gör att vi tar för givet att allt det naturen gett oss ska vi ta, köpa, äga, äta upp och innan någon annan gör det helst. Och det här gäller såklart i huvudsak oss i väst. Man ska inte dra alla djur i en art över samma kam. Då är man art-ist.

 Bilderna föreställer två Homo sapiens och en Caelifera, Jonatan, Klara och Aron.

Большой сосновый слоник

Det enda man hittar om denna lilla elefant är att det är en skadeinsekt. Det är sorgligt.  

Snytbagge (Hylobius abietis)

Varmt

Det kommer förmodligen vara extremt varmt i Turkiet närmsta tiden. Man blir ju lite orolig huruvida det ens kommer vara möjligt att ägna sig åt måleri då vattnet avdunstar från penseln innan det hinner nå pappret.

Intressant är det ju dock med insekter som lockas till värme och eld. Det finns ju de kryp som utvecklats till att bli vassa på att förnimma doftpartiklar från fjärran skogsbränder, inte för att fly undan faran, utan tvärtom närma sig den med ivriga vingslag! Har man en böjelse för att para sig på en bädd av glödande bark verkar man tydligen inte bry sig om riskfaktorer. Dessa varelser upplever dock svåra tider då skogsbränder nuförtiden ofta kvävs i sin linda av människan, vilket man ju å ena sidan får va tacksam för. Men som plåster på såren anordnas därför naturvårdsbränningar med jämna mellanrum så alla kan bli nöjda och glada.

Okänd sjungade insekt

Jag har glömt vad den hette, jag ritade av den från Naturhistoriska Riksmuseets utställning "Sjungande insekter". Vilken kan det vara?

Svärmare

Det är få av oss som vill bli uppätna.
Men vi har alla lite olika sätt att undvika detta.

Här ser vi två larver som jag stött på utmed vägarna i sommar. Båda är oerhört feta och stora vilket naturligtvis utgör en viss lockelse för hungriga rovdjur. Den Brunsprötade Skymningssvärmarens larv, till vänster, försöker kringgå rovdjursmagar genom att baktill se ut som en slags arg och läskig clown. Clowner är ju alla rädda för!

Den högra larven, av arten Större Snabelsvärmare, försöker också skrämmas. Känner den sig nervös eller oroad (vilket vi nog alla gör när vi ansätts av ett gigantiskt finger) så drar den in huvudet och de främre segmenten i kroppen och blir då plötsligt en liten orm!

Färgglad flugfront

Husflugan är en av de arter mest spridda över hela jorden. En utomjording som landat på jorden och sökte dess ledare skulle alltså innan de vände sig till människan försöka kommunicera med flugorna, då de i antal erövrat jorden. De har försprång jämfört med oss i reproduktionshastighet. Varje hona lägger upp till 500 ägg per liv. Efter en dag kläcks larverna. Sedan dröjer det upp till fyra dagar tills larven är fullvuxen och kan förpuppas. Om den så vill och kan, så kan den efter fyra dagar i puppan, komma ut som fullvuxen. Efter det tar det 36 timmar innan honan är fertil. Tio dagar tar det alltså, under gynnsamma förhållanden från födsel till fertil. Kan jämföras med människans 13-14 år till fertilitet och ytterligare 10-20 år av jag-måste-ha-ett-hus-och-en-bil-och-ett-välavlönat-jobb-och-ha-förverkligat-och-hittat-mig-själv-när-jag-reste-till-indien-först.

Öga mot öga

Myran är ett flockdjur. Det borde således vara lätta att tämja, liksom hund, häst, ko och otaliga andra djur vi domesticerat. Älgar, till exempel, försökte Gustav II Adolf använda som riddjur under trettioåriga kriget, vilket såklart var ett dödfött projekt eftersom älgen saknar behovet att följa en ledare.

Myran skulle alltså tämjas lättare än älg.

Problemet med myrans konstitution är att utan sina jämlikar, som doftar gott och är i rätt storlek, skulle myrans själ förtvina och dö. En myra skulle sällan nöja sig med sällskapet av en människa, tror jag.


Eller så beror detta på att myran redan är herre över sitt universum. De har bladlöss som boskap, ett väl fungerade socialt skyddsnät med vård av barn och unga, maktstinna drottningar som ändå fungerar sida vid sida, i samma stack. Ensamhet existerar inte. Jag undrar om inte de är fel ordning de har, buddhisterna. Jag tror jag skulle gilla att återfödas till myra.

Mord i rännstenen

Getingar är så fräcka!
Ge dig på någon i din egen storlek! försökte jag säga till den här getingen som brottade ner ett dubbelt så stort offer häromdagen. Offret, som sakta men säkert halshöggs, trodde jag först var en riktig bjässe till blomfluga, men Jakob sa senare att det var en broms. Det var visst något om en falsk vingribba..

Getingar ska för övrigt tydligen vara det djur som dödar flest människor i Sverige per år. Såna jäkla anarkister...

Hurra hurra!

Eftersom det är exakt två veckor kvar innan planet lyfter till Turkiet samt att en av oss fyller år precis idag så firar vi det med att tjuvstarta bloggandet.

Den här krabaten var minimal och fantastiskt söt. Hon gjorde mig sällskap när jag målade akvarell i Tillingeberg, Småland.
Jämförelsefingret är mitt lillfinger, och undra om hon faktiskt var ännu mindre än så. Så två veckor framöver blir det huvudsakligen svenska insekter som porträtteras.
 Håll till godo!